Det känns som att klättra upp för Mount Everest...

Motivationen är undermålig. Jag skulle vilja säga motivationen för hästarna har varit obefintlig under de senaste månaderna. Hästarna har alltid gett mig så mycket energi och jag har alltid haft en glöd för att utbilda och utveckla hästarna. Puts väck! Mitt självförtroende har halkat iväg som bambi på hal is och jag har börjat tvivla på min kunskap. Rädslan för att göra fel, eller att det ska gå snett i utbildningen av hästarna har tagit över. Glädjen jag alltid känt för att göra något med hästarna har försvunnit och blivit utbytt mot en stor jävla press helt enkelt som blir värre för varje dag som går. JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR. Jag har bara inte kunnat tagit mig för att komma igång efter vintern även om det var mitt mål… det har bara känts som en tung jäkla sten som legat över mina axlar. Även om jag har en inkörning avklarad sen tidigare med superfina poäng på KBI så har jag gång på gång ställt mig frågan: ”Klarar jag verkligen av att utbilda mina hästar?”  Jag har tappat gnistan. Mitt självförtroende är i botten och bristande motivation kommer då som ett brev på posten. 

Folk i min omgivning har varit supersnälla och försökt peppa mig. Frågat hur det går, erbjudit sin hjälp och engagerat sig i mitt hästeri för att hjälpa mig på traven eller ge mig en spark i baken. I ALL VÄLMENING. För mig blir det bara ännu mer press. Jag går till försvar. Hittar undanflykter och tänker ”jag tar det imorgon”. Jag åker iväg på en vårbrukardag med Ragna och harvar. Det är ANDRA gången hon går med redskap och om jag inte visste bättre hade jag trott att hon var inkörd redan. En superhäst. En superhäst som gör allt jag ber om och tar allt med ro. Ändå har jag inte kommit mig för att utbilda henne vidare. Eller påbörjat utbildningen av min ettåring. För det känns som att klättra upp för Mount Everest.

Jag har bestämt mig för att ändra mindset. För den enda som kan bryta mönstret är jag. Motivationen kommer inte alltid att vara på topp men jag bestämde mig för att ta bort den här pressen och rädslan för att göra fel. Jag har insett att det inte spelar någon roll hur mycket pepp man får från omgivningen. Det måste komma inifrån. För i slutändan handlar det bara om en själv. Inkörningarna får ta den tiden det tar och om jag bara ser slutmålet kommer det kännas som att klättra upp för Mount Everest. Så nu är vi igång igen. Inga måsten. Ett litet steg i taget. Ingen press. Jag är gladare. Hästarna är gladare. Allting känns redan lite lättare. Två skittrundor och en vecka senare. 

 
Allmänt | | Kommentera |

Tystnad när den är som bäst

Hej på er! 
Wow vilken respons jag fick på gårdagens inlägg! Kul att se att se att så många tyckte det inlägget var bra. Tack! 

Igår var jag på möte med Länskommittén och planerade det sista inför premieringen på Kvinnersta. Därefter åkte jag ut till hästarna som är på sommarbete. Det är otroligt rogivande att bara sitta där och titta på dom i tystnad. Othilia kom fram till mig och la sitt huvud i mitt knä. Så satt jag där med henne i total tystnad.. läääänge. Det är mindfullness det! 

 
Allmänt | ardenner, ardennerblogg, ardennersto, othilia | | Kommentera |

Börjar diplomet sakna sin betydelse?

Förra året visade statistiken att över 50% av alla treåriga ardennerston som visades fick diplom. Alltså ett avelsdiplom som visar att det är individer som har det där lilla extra, som visar att den här individen är lite bättre (nu pratar vi alltså rent exteriört). Jag har hört folk från den äldre generationen säga att förr kunde man köpa ett diplomsto via telefon, för man visste att det var något utöver det vanliga. Kan man göra det idag? Vet vi att ett diplomsto håller en viss standard? Vad är det som har hänt? När fler än hälften av våra treåriga ardennerston har diplom. Det är alltså mer ovanligt att ha ett ardennersto utan diplom. Har vi förbättrat aveln så mycket? Eller är bedömningen annorlunda nu mot förr? Eller är det så att man blivit mer generös med diplom nu?

Det oroar mig när man hör folk säga ”min treåring fick bara 40 poäng”. Eller när man hör att folk inte kan åka på riksutställningen för att man har en häst med 42 poäng, och menar då att det inte är tillräckligt bra för att passa in där. Jag har ingen lång karriär inom ardenneravel och jag utger mig inte för att vara någon expert. Men jag undrar om det ska vara såhär? Har det alltid varit såhär? Eller har tiderna förändrats, är det så att man jagar efter höga poäng tills man ramlar omkull och att man blir besviken för en häst som har fått klass 1, vilket är förbannat bra poäng. Premieringen och poängbedömning är en fingervisning för hästägaren, så man vet vad hästen har för bra sidor och svaga sidor. För att få hjälp med att förbättra sin avel. Jag har svårt att förstå hur det helt plötsligt har blivit viktigare att se vad det står för poäng i pappret än att se hästen som individ. Poängsystemet och premieringar är inte till för att vi ska avla fram snygga hästar, målet är att avla fram hållbara körhästar. För exteriören har betydelse för brukbarheten. Har syftet glömts bort? Nej tack, bort med poänghetsen, syftet med avel ska inte vara poängavel. 

Och kom ihåg.. det är samma häst du åker till premieringen med som du åker hem med. 


 
Upp