Det känns som att klättra upp för Mount Everest...

Motivationen är undermålig. Jag skulle vilja säga motivationen för hästarna har varit obefintlig under de senaste månaderna. Hästarna har alltid gett mig så mycket energi och jag har alltid haft en glöd för att utbilda och utveckla hästarna. Puts väck! Mitt självförtroende har halkat iväg som bambi på hal is och jag har börjat tvivla på min kunskap. Rädslan för att göra fel, eller att det ska gå snett i utbildningen av hästarna har tagit över. Glädjen jag alltid känt för att göra något med hästarna har försvunnit och blivit utbytt mot en stor jävla press helt enkelt som blir värre för varje dag som går. JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR. Jag har bara inte kunnat tagit mig för att komma igång efter vintern även om det var mitt mål… det har bara känts som en tung jäkla sten som legat över mina axlar. Även om jag har en inkörning avklarad sen tidigare med superfina poäng på KBI så har jag gång på gång ställt mig frågan: ”Klarar jag verkligen av att utbilda mina hästar?”  Jag har tappat gnistan. Mitt självförtroende är i botten och bristande motivation kommer då som ett brev på posten. 

Folk i min omgivning har varit supersnälla och försökt peppa mig. Frågat hur det går, erbjudit sin hjälp och engagerat sig i mitt hästeri för att hjälpa mig på traven eller ge mig en spark i baken. I ALL VÄLMENING. För mig blir det bara ännu mer press. Jag går till försvar. Hittar undanflykter och tänker ”jag tar det imorgon”. Jag åker iväg på en vårbrukardag med Ragna och harvar. Det är ANDRA gången hon går med redskap och om jag inte visste bättre hade jag trott att hon var inkörd redan. En superhäst. En superhäst som gör allt jag ber om och tar allt med ro. Ändå har jag inte kommit mig för att utbilda henne vidare. Eller påbörjat utbildningen av min ettåring. För det känns som att klättra upp för Mount Everest.

Jag har bestämt mig för att ändra mindset. För den enda som kan bryta mönstret är jag. Motivationen kommer inte alltid att vara på topp men jag bestämde mig för att ta bort den här pressen och rädslan för att göra fel. Jag har insett att det inte spelar någon roll hur mycket pepp man får från omgivningen. Det måste komma inifrån. För i slutändan handlar det bara om en själv. Inkörningarna får ta den tiden det tar och om jag bara ser slutmålet kommer det kännas som att klättra upp för Mount Everest. Så nu är vi igång igen. Inga måsten. Ett litet steg i taget. Ingen press. Jag är gladare. Hästarna är gladare. Allting känns redan lite lättare. Två skittrundor och en vecka senare. 

 
Allmänt | |
Upp